Det har gått upp för mig hur viktigt det är att inte tappa bort sig själv i livet och i jakten på att bli någon. Att få barn och bli mamma har för mig förändrat hela mig, inifrån och ut. Inget konstigt med det, alla förändras av att få barn. Det vore konstigt annars. Nu när mina små ändå är lite äldre, så pass att jag får något mera utrymme för mig själv så inser jag att jag stött bort mig själv och vad som varit viktigt för mig och det är inget ovanligt. Ofta när jag är helt inne i en roll så gör jag det så helhjärtat att jag glömmer allt annat. I 5 år har jag BARA vart mamma. Jag har slutat lyssna på musik, jag har knappt tränat överhuvudtaget, jag har helt tappat min kreativa förmåga, jag har inte skrivit av mig någonstans, jag har gjort väldigt få grejer för min egen skull och genom det tappat greppet om vad jag tycker om.

Samtidigt har jag hittat nya spår i livet. Hela Levagiftfritt grejen. Jag har hittat ett brinnande engagemang som jag tidigare aldrig känt. En chans att påverka och göra skillnad. Kanske ett drömjobb. Kanske allt det där som jag tidigare saknade eftersom jag aldrig riktigt känt att jag ville göra något före jag skaffade barn.

Jag har tänkt hållbarhet i allt jag gjort i flera år nu. Vänt ut och in på mig själv, kontrollerat och begränsat. Försökt att på alla sätt vara hållbar och jag är absolut stolt över mina prestationer. Vissa delmål har jag uppfyllt och flera mål arbetar jag för att nå.

Men jag har helt missat att tänka på min egen inre hållbarhet. Jag har helt prioriterat bort det estetiska och kreativa ur mitt liv. Många av de där härliga sakerna som jag tycker om har jag glömt. Att lyssna på musik, att dansa, att ha det fint omkring mig, att skratta och vara bekymmersfri. Att slappna av och njuta av livet.

Missförstå mig inte! Barnen är min drivkraft och jag gör allt för dem. De två fantastiska ungarna har fått fart på mitt liv, sparkat igång mig och gett mig insikter. De utvecklar mig som person, ger mig perspektiv och kärlek. I en tidigare blogg jag hade skrev jag att jag skaffade barn för att jag längtade efter att få vara viktig. Att vara någons nummer ett oavsett vad. Det påminner jag mig om ibland. Nu har jag två som ser mig som nummer ett i livet. Det är härligt att vara nummer ett, den stora starka tryggheten. Samtidigt är det just nu, när jag har den där viktiga rollen som jag måste tänka på min inre hållbarhet för att orka vara trygg och stark.

Detta var tankar som jag tänkte på igår när jag för första gången på hur länge som helst var ute och sprang med musik i öronen. Befrielsen är helt oslagbar. Jag tog mig ut och sprang med förhoppning att springa bort alla stresshormoner som jag samlar på mig i min vardag just nu. Jag spänner mig så jag fastnar i spänningar och får ångest. Det är inte tryggt alls men jag upplevde en otrolig befrielse i att bara springa bort det där rastlösa, spända, rädda och kalla.

Några andra saker jag tänkt att jag vill göra så småning om när jag har möjlighet är att ta upp ridningen igen, åka konståkning, sjunga i kör trots att jag inte kan sjunga, dansa, läsa filosofi och den absolut största önskningen just nu: en trygg anställning på ett trivsamt jobb där jag får utvecklas och slippa känna den där inre stressen.

Vi kan vara hur hållbara människor som helst, men om vi inte prioriterar vår inre hållbarhet så blir vi aldrig långsiktigt hållbara.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.