Alla har vi våra egenskaper. Bra egenskaper och dåliga egenskaper. Tillsammans skapar de vilka vi är och hur vi uppfattas. De är vår identitet.
Våra personligheter är det viktigaste vi har när vi skapar relationer och kontakter med andra människor. Det sägs att det tar ca 30 sekunder att bilda sig en uppfattning om en annan människa vid första mötet och det intrycket är svårt att ändra på sedan. Det är skrämmande tycker jag därför att jag och säkert många med mig känner en del press inför de där 30 sekunderna. Det är  visserligen inget jag tänker på första gången jag träffar nya människor, men allt för ofta går jag och ältar hur personer kan ha uppfattat mig. Oftast kommer jag fram till att personen måste tyckt att jag är konstig.

Jag vet att jag inte är konstig. Men de där osäkra tankarna har alltid cirkulerat där inne i hjärnan. De är som att de är inbyggda. De ställer till  problem för det där första intrycket. Därför brukar jag tänka att det första intrycket jag får av andra personer nog kan vara lite skevt. En andra chans och lite tålamod bör alla få.

Just nu utvecklas jag väldigt mycket. Jag utmanar mig själv ofta. Jag känner mig delad i två delar. Den ena delen är mitt lilla jag. Blyg och lite osynlig. Trivs bra med att lyssna och inflikar en kommentar då och då. Tröstar gärna och mår bra av att höra om och försöka lösa andras problem.
De senaste året har jag haft en ny önskan inuti mig. En önskan om att nå ut. Att bli lyssnad på och att få dela med mig av engagemang. Jag har sett framåt och försökt förverkliga den där önskan och det går bra. Jag upplever att många vill lyssna och diskutera. Plötsligt hör jag min egen röst mycket oftare och i större situationer än tidigare. Engagemanget kan ibland kännas så mycket att det surrar i kroppen.

Min” lyssna-hellre-än-prata-för-jag-är-lite-blyg-egenskap” protesterar tydligt mot det här. Den krigar mot min nya ”driven-engagerad-tjej-som-brinner-för-att-kommunicera-hållbarhet-egenskap” Jag måste ge båda delarna av mig själv uppmärksamhet för att må bra och känna balans. Samtidigt vill jag utvecklas och jag tycker om den nyare versionen av mig. Ännu är jag osäker i rollen som framåt. Troligen är det därför tankarna om hur jag uppfattas spinner runt i huvudet alldeles för många varv.

Jag känner tydligt den där känslan i magen som infann sig i skolan när läraren frågade något och det var meningen att de som kunde svaret skulle räcka upp handen för att få chansen att svara. Oftast kunde jag svaret på frågan men att räcka upp handen var för läskigt. Jag har räckt upp handen frivilligt en enda gång genom hela min skolgång. Det var i fyran på en engelskalektion när läraren frågade klassen vad I`ll stod för. Jag räckte upp handen och läraren valde såklart mig därför att jag aldrig räckt upp handen förut.
”I Will” svarade jag. Mitt rätta svar gav tyvärr inte några ringar på vattnet.

Samma sak var det när jag spelade fotboll några år när jag var liten. Jag tyckte verkligen inte om fotboll men alla andra spelade ju. Jag var alltid back och längtade alltid tills matchen var slut. En gång hände det otroliga. Jag fick spela mitt och befann mig i en situation där jag hade öppet mål och egentligen var det bara att sparka in bollen i mål men jag valde att inte göra det för jag ville inte att publiken skulle applådera åt mig. En positiv sak med det är  att det är lätt att räkna ut att min självkänsla var det inget fel på alls. Jag kände alltid att jag är värdefull trots att jag presterar dåligt och mitt värde ligger inte i mina prestationer, utan i mig.

Jag uppskattade helt enkelt inte att stå i centrum eller bli berömd. Samma känsla har jag fortfarande kvar. Att stå i centrum är inget jag strävar efter. Skillnaden i att jag uppskattar beröm nu är för att den kommer ur att jag känner att jag har chans att förändra samhället till det bättre. Jag vill inspirera och lära, engagera och tillsammans med andra skapa en gemenskap som står för hälsosammare liv och friskare planet.

Jag blir glad ända in i själen när jag får höra att jag inspirerar. Hellre det än att stå i centrum och få min personlighet bedömd.

 

/ Jennie

6 thoughts on “Att balansera inuti.”

  1. Tack Jennie för dagens föreläsning på Nära! Det var mycket inspirerande och nu då jag hittat in till din blogg kommer jag följa vad du skriver där.
    Jag var en av de som kom fram till dig efter föreläsningen. Tackade för en bra föreläsning om ett viktigt ämne och fick även möjlighet att bjuda in dig till en av hälsokvällarna framöver i mars. (Försökte skicka dig en inbjudan via din hotmailadress men den gick inte fram).

    Hälsningar
    Cathrine Berg

  2. Tack Jennie för dagens föreläsning på Nära! Det var mycket inspirerande och nu då jag hittat in till din blogg kommer jag följa vad du skriver där.
    Jag var en av de som kom fram till dig efter föreläsningen. Tackade för en bra föreläsning om ett viktigt ämne och fick även möjlighet att bjuda in dig till en av hälsokvällarna framöver i mars. (Försökte skicka dig en inbjudan via din hotmailadress men den gick inte fram).

    Hälsningar
    Cathrine Berg

  3. Vad fint du skriver! Min resa har varit åt andra hållet, men vi har nog kommit till samma punkt. Jag har gått från att älska att stå i centrum till att tycka att jag inte alls är viktig i sammanhanget utan det är ”the cause” som förtjänar allt strålkastarljus. Det är fantastiskt att vi blir fler och fler som är ute och informerar och att allmänheten verkligen längtar efter att få höra mer. Bra jobbat!

    1. Tack för din kommentar! Jag älskar att skriva, det är mitt bästa sätt att uttrycka mig på. Precis, vi är nog på samma punkt då trots olika vägar dit? det gäller att vara lyhörd för alla sina sidor! ?

  4. Vad fint du skriver! Min resa har varit åt andra hållet, men vi har nog kommit till samma punkt. Jag har gått från att älska att stå i centrum till att tycka att jag inte alls är viktig i sammanhanget utan det är ”the cause” som förtjänar allt strålkastarljus. Det är fantastiskt att vi blir fler och fler som är ute och informerar och att allmänheten verkligen längtar efter att få höra mer. Bra jobbat!

    1. Tack för din kommentar! Jag älskar att skriva, det är mitt bästa sätt att uttrycka mig på. Precis, vi är nog på samma punkt då trots olika vägar dit? det gäller att vara lyhörd för alla sina sidor! ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.