Varje dag måste jag lita på att en teknisk pryl styr mitt blodsocker.
Min insulinpump går på batteri och tar egna beslut. Den ger mig en liten dos insulin var tredje minut och larmar när jag får för högt eller för lågt blodsocker. Den larmar också när batteriet börjar ta slut, när jag har för lite insulin i ampullen, när det är stopp i slangen, när pumpen har något tekniskt fel, när min blodsockermätare inte fungerar eller när jag måste prima. Pumpen har också ett automatlarm inställt som tjuter väldigt högt om jag mäter ett blodsocker under 3.1. Som en slags livlina.

Blodsockermätaren som mäter blodsockret i mina fingrar
Förstår ni hur ofta jag hör det där larmet?

För ni vet ju hur teknik fungerar. Det fungerar inte alltid. I fallet med min insulinpump fungerar det tack och lov väldigt bra, men jag har ju en insulinpump för att min bukspottskörtel inte längre fungerar och därför blir det många larm på en dag.

Jag vill försöka beskriva för er som är friska hur det kan vara, för det kan vara riktigt jävligt. Det är inte bara att ta sina sprutor och undvika socker. Vissa nätter larmar det varje halvtimma om jag till exempel inte får mitt blodsocker att sjunka och ligger högt i flera timmar.
Andra dagar måste jag ta pauser i mitt arbete för att äta när jag ligger lågt. (tack gode gud för bananer!) Jag har blivit ett kontrollfreak som är beroende av tre olika mätare som mäter mitt blodsocker och som mäter ketoner i mitt blod.

Diabetes är en väldigt komplicerad sjukdom. Den styrs inte bara av vad jag äter utan hur jag lever. Allt jag gör måste ske i samspel med min blodsockerstatus. Jag kan inte gå ut och träna om jag inte har ett stabilt blodsocker på en lagom nivå. Jag kan inte ge mig ut någonstans utan druvsocker eller annat sött att dricka eller äta. Jag är rädd när jag sover ensam hemma med barnen. Jag får inte vara yrkeschaufför och det vore som att köra rattfull om jag kör bil när blodsockret är lågt. Jag kan inte dricka alkohol utan att äta innan jag går och lägger mig. Att däcka vore min död.

blodsockermätaren som mäter mina värden konstant. Byter sensor ca var 3:e vecka om allt fungerar.

Jag kan inte resa vart som helst i världen. Jag är mer utsatt och mottaglig för sjukdomar och åkommor. Men det jag plågas allra mest av är att jag har större risk att drabbas av Cancer. Högt blodsocker och mycket insulin i omlopp är vad cancerceller vill ha. Vissa dagar spelar det ingen roll vad jag som diabetiker gör för att försöka ha ett stabilt blodsocker. Blodsockret påverkas inte bara av vad en äter utan också av känslor, motion, klimat och sjukdom. Vissa dagar en omöjlig kombination. Den pressen jag känner att försöka ligga på bra värden (mellan 4-7 för min del) är påtaglig varje dag.

Många som har diabetes märks det inte på. De vill kanske inte prata om den eller visa den. Många skäms. Jag tycker tvärtom att det är viktigt och roligt att prata om den. Trots allt negativt som jag hittills berättat om och trots all ångest den ger mig så har den också gett mig en ovärderlig kunskap om min kropp och om hälsa i stort. Det vill jag inte vara utan.
Diabetes har gett mig en ”story of my Life” som jag gillar att dela med mig av och som många gånger har hjälpt andra. Den ger mig en gemenskap till ungefär 300.000 andra personer i vårt land (typ-1 och typ-2 inräknat) som vi alla väntar på att någon gång i framtiden få säga ”jag HADE diabetes”. Vi väntar på ett botemedel, tillsammans.

jag fyller en ampull med insulin.

Om det en dag är möjligt för mig att bli fri vet jag inte. Den dagen skulle jag antagligen gråta lika mycket som dagen då jag blev diagnostiserad. Fast av glädje att slippa den envisa jäveln på axeln som diabetes ofta känns som.
Tills vidare fortsätter jag att lita på tekniken. Min insulinpump är trots allt den bästa tekniska prylen jag tagit del av. Min respirator, som jag kallade den i början.

Grattis till er som har en fungerande bukspottskörtel. Lova mig att ni tar väl hand om den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *