Att blogga är ju fantastiskt! Jag har haft flera olika bloggar där jag luftat tankar om allt möjligt. Första ”bloggen” hade jag på lunarstorm. Lunar var mitt första sociala medie och jag får erkänna att jag var beroende. Jag vet inte vad det är som gör att jag fastnar för sådant. Bilddagboken var också en sådan grej som jag höll varmt om hjärtat. Jag skäms en aning för jag är ju egentligen en jordnära och naturlig person som älskar kontakt i verkligheten. Det som ändå gör att jag faller för att blogga och nu förtiden också ”instagramma” är nog för att jag har ett starkt behov av att skriva. Att uttrycka känslor i skrift är en slags tömning för mig. Jag rensas på ett djupare plan än om jag pratar om det. Att prata om djupa saker är också något jag tycker mycket om men har ofta svårt att uttrycka mig så det tömmer mig.
Lite skämmigt har det ju alltid vart att blogga. De äldre menar ju att dagböcker är till för bara en själv, så har det ju tidigare vart att endast den som skriver dagbok läser sina egna rader. Till vilken mening undrar jag? För mig är meningen med dagböcker att någon mer ska veta hur jag känner och tänker, jag själv har ingen nytta av mina tankar i skrift för att läsa om igen. Jag har redan mina perspektiv. Jag vill att andra ska läsa för att få en dialog kring det jag känner och tänker.
Har jag nämnt att jag är våg? Diskutera, reflektera, väga fram och tillbaka i evigheter är en stor del av mig.

Den här bloggen var meningen att bli en förlängning och förstoring av mitt instagramkonto. Jag älskar det jag gör och känner stor mening med min Levagiftfritt-resa. Den är en vuxen version av mitt jag. Det är mitt sätt att ta ansvar och engagera mig. Jag har dock tagit ett snedsteg med den här bloggen. Jag har litegrann målat in mig i ett ”viktigpetter-hörn” där jag inte hör hemma.
Jag är nämligen inte viktig. Inte korrekt eller någon som vill synas och höras mest. Jag är inte min karriär. Jag har aldrig ens velat ha en karriär. Jag är Levagiftfritt därför att jag känner starkt för hälsan, mina barn, mina nära och kära, naturen och framtiden.
Jag har tänkt på den här bloggen som en hållbarhetsblogg. Jag är djupt insnöad på hållbarhet och vill gärna tro att allt jag gör har en tanke bakom. Ofta har det en tanke bakom men ibland inser jag att jag fuskar. Mänskligt måhända.

Jag älskar som sagt att blogga och dela ut mina tankar till det offentliga. Ibland lättsamt, ibland djupt och lite naket. Det ger mig vatten på min kvarn så att säga. Det blir mer av mig i den här bloggen. Personligt och avskalat så som jag tycker om att möta andra människor. För om jag ska vara ärlig så följer inte jag själv särskilt många politiskt viktiga bloggar, eller bloggar med bara information. Dessutom vet jag att flera av er som läser har liknande tankar som mig som liksom behöver mötas och få luft.

När jag var liten och gick i skolan satt jag ofta och drömde mig bort på lektionerna. Så pass ofta att mina föräldrar fick komma på ett extra samtal med min lärare för att försöka lista ut varför jag var så ointresserad av lektionerna. Jag drömde mig bort till sådant som gjorde mig glad. Vem jag skulle leka med samma dag, vad vi skulle leka, resor jag längtade till eller kanske bara till helgen när ledigheten hägrade. Jag har sällan haft driv att sköta skolan mer än att jag klarat mig vidare. En karriär har aldrig lockat. Jag är sjukt dålig på att tjäna pengar men klarar mig ändå för som tur är finns det ”alldagliga arbeten” för oss som inte alls passar in i en lektionssal. Som tur är finns det också anpassade utbildningar som är smalare på ämnen än vad grundskolan var.

Det som lockar mig i livet är det personliga. Möten, kriser, vardag, fest, frihet och sådant som är vackert för ögat. Jag skaffade barn tidigt för att det gav mig större mening. I en blogg jag hade i tonåren när jag ofta tog hand om mina kusiner när de var små skriver jag att jag längtar tills den dagen då jag är viktigast i världen för någon. Att få vara den mittpunkten i livet för någon. Oersättlig och fullkomlig som bara en mamma kan vara. Där är jag nu. Jag har två små röster som ropar på mig när de behöver mig och där i deras ofullständighet lägger jag puzzelbitar som sakta bygger upp dem till människor som klarar sig igenom glädje och sorg.

Den här bloggen är en förlängning av mig och en fördjupning av Levagiftfritt. Jag känner mig mer redo än någonsin att dela med mig av mig själv här utan krav och utan att bara skrapa på ytan.

En avskalad bild på mig som min treåring tagit.
En avskalad bild på mig som min treåring tagit.

2 thoughts on “Min person tar plats.”

  1. Tack så mycket! Jag har gått och funderat länge på vad jag ska skriva om egentligen men inte känt mig så motiverad till något. Men att lyfta tankar behövs alltid så så får det nog bli? ??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *